exakt 11 månader.

Idag är det på dagen 11 månader de första små testosteronbubblorna sköts in i mina arma bakdelsmuskel. Och helvete vad tiden har gått fort. Det känns som igår.
Jag måste erkänna att det faktiskt inte känns så speciellt annorlunda. Människor omkring mig säger att min röst har antagit andra höjder, eller djup kanske är ett bättre ord. Dock är jag skeptisk till att den verkligen har sjunkit så mycket. Fast jag var mer skeptisk fram tills att min mamma inte kände igen min röst i telefonen, men visst finns det en hel del skepsism kvar i mig. Det tänker jag inte förneka. Sen kan jag ju inte förneka det faktum att min kroppsbehåring har ökat med ungefär 300% sedan den 23 mars 2006, inte heller att skäggväxten har ökat, en 100% iallafall. Muskelmassan är även den lite större, något procental kommer jag inte gissa på här i vilket fall som helst. Det får vikterna på gymmet utvisa.

En rolig sak som jag känner en viss oro inför är att jag har blivit inbjuden till klassfest. I maj!
Häromdagen fick jag hem ett brev där det stod: "Hej Kim, det är nu 10 år sen du gick ut klass 9c."
Och shit, vilken åldersnoja jag fick, och sen hjälpte det väl inte att jag visade det för diverse människor och de uttryckte sig med saker som: Oj, du är verkligen gammal, eller: det är typ 10 månader sen jag gick ut nian." En kan få ångest för mindre!

Men, till poängen. Väldigt få, tillika ingen, från min högstadieklass vet något. Det är möjligt att jag har pratat med någon på nätet och de vet att jag har bytt namn, och att någon såg dokumentären jag medverkade i. Men chansen att ryktet har gått så att alla vet, är något jag tvivlar på väldigt starkt. Så frågan är om jag ska gå på klassfesten i maj och outa mig(vilket jag måste) eller om jag helt enkelt ska hävda att jag inte har tid för att jag är upptagen på helt andra håll den helgen, eller att jag inte har råd att åka till skåne för att medverka?

För det första så skulle det ju vara väldigt kul att återse mina gamla klasskamrater, för det är ju som sagt 10 år sen, och de flesta var ju väldigt trevliga. För det andra så vore det ju kul att se vad det blivit av alla, jag är ju nyfiken av mig. För det tredje(här kommer första nackdelen), så fanns det ju en eller ett par högerextrema människor i min klass, vilket skulle kunna medföra ett par små problem. För det fjärde, orkar jag outa mig för hela min gamla högstadieklass och tillika alla andra gamla niondeklassare, och dessutom mina gamla klasskamrater från låg och mellanstadiet som till 99% också kommer att vara på klassfesten, då alla niondeklassare är inbjudna.(Ja, jag är uppvuxen på landet.)
Jag kommer mest troligt komma på fler nackdelar fram tills i maj då klassfesten är, däremot måste jag ha bestämt mig tills i mitten på april då det är dags att betala för maten.
Jag är kluven, det tänker jag inte ljuga om, men än så länge så är fördelarna fler än nackdelarna, 3-2 till fördelarna, men ni får gärna kommentera med för och nackdelar.


Hädanefter kommer jag att avsluta mina inlägg med citat som handlar om kön på ett eller annat sätt, det betyder inte att jag står för själva citatet eller att det är jag som har sagt det. Dagens och föregående inläggs citat hittas här.

Bortsett från könsorganen, de sekundära könskaraktärerna och orgasmens olikheter finns det ingen verklig skillnad mellan man och kvinna.

30 dagar!

Eftersom det idag är exakt 30 dagar sen jag fick min första T-spruta, så skulle man kunna säga att jag har gått på T i 11 månader, men om man ska gå efter datum så är det 11 månader på fredag! Det intressanta är att det inte känns så, det känns som det var förra månaden eller liknande sen jag fick den första sprutan. Så jag vet inte riktigt hur jag ska känna, för det har ju inte hänt något sedan dess. Ingen mastektomi, ingen konsultation hos kratz, ingen remiss till Kratz för mastektomi. Inget! Och självklart är det frustrerande. Det är väldigt frustrerande. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det egentligen. Blir mest troligt på samma sätt som jag tacklade väntandet på testot. Det tog tre år! Och nu har det gått ett år medans jag väntat på mastektomin, och snart har det nog gått två år till.

Jag kommer nog gå till historian som den där ts-killen som höll på med utredningen i en sisådär 12 år. Tolv år tänker du? Ja, tre år inför varje grej som ingår i utredningen. Tre års väntan på testo, tre års väntan på mastektomi, tre års väntan på hysterektomin och sen tre års väntan på godkännandet från PRV!

Nej, jag är inte så pepp idag. Och det är dumt, eftersom DN ska följa mig lite ikväll. Självklart är det trevligt, och det ska bli spännande att se reportaget när det är klart, men iallafall. Varför just ikväll? Förresten, så borde jag inte skriva om DN här utan istället här... Men det gör jag imorgon när jag har träffat DN!

I vilket fall, så gjorde sköterskan, som tog blodprov på mig idag, min dag lite bättre iallafall.

Mitt nummer plingar fram och jag går in i rummet där det är ledigt, sköterskan säger hej och jag lämnar fram lappen, med vilka blodgrejsrör hon ska använda sig av. Hon tittar på lappen och på namnen på lappen. Namnen på lappen består av Kim, som är ett könsneutralt namn, och sedan så står det tre(3) stycken tjejnamn. Sköterskan tittar länge på mig, och ber mig sedan om id-kort. Jag plockar fram körkortet och då får sköterskan se att det faktiskt är jag som heter så, med tre stycken tjejnamn. Jag kan helt enkelt konstantera: det är skönt att passera dagar som den här, när ingenting är speciellt bra.

När vi då är inne på tema:namn, så måste jag säga att jag planerar ett namnbyte. Nej, du kommer inte behöva lära dig ett nytt namn på mig, det handlar om mina andranamn. Jag är trött på situationer som idag, och kommer därför att byta ut de namn till könsneutrala namn, vilket jag då inte orkar skriva om här, eftersom jag har skrivit om det i min "vanliga blogg!".

"Hur skrattretande liten är inte skillnaden mellan man och kvinna: av 48 kromosomer är bara en olika"

It's like this!

Om 35 dagar har jag gått på testosteron i 1 år. Och jag vet egentligen inte riktigt när tiden försvann! Men i den här bloggen kommer du kunna läsa om allt möjligt som berör min transitation, mina hormoner, operationer och annat som hör hemma i temat transsexualism.

Till att börja med så kommer jag lägga in den text som jag skrev samma dag som jag fick min första T-spruta!


Den 23 mars 2006.

Klockan är nu 0315 och i cirka 13 timmar så har testosteronet bubblat i min kropp.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte om det är sant. Skulle jag, jag, äntligen ha fått min första T-injektion. Vissa stunder så bubblar det till inom mig, och i vissa stunder så får jag en sån fruktansvärd svidande smärta längst med muskeln jag fick injektionen i, att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Mina känslor vill se förändringar redan nu, redan för 12 timmar sedan. Men förnuftet vet att det kommer att ta några veckor innan något kommer att ske. Men jag har ju väntat så länge, det kanske händer saker med mig redan nu. Jag kanske reagerar annorlunda. Fast jag vet att det inte är så, men någonstans inom mig finns det ett hopp om att det ska ske saker nu.

Jag vet att om en månad ungefär lagom till min darlings födelsedag så kommer min röst att få första droppen. Ungefär samtidigt som jag ska spela in nästa ljudklipp till min hemsida.

Jag vill inte hoppas, jag vill inte det... Men någonstans inuti mig så finns det ett litet, och överlevande hopp som inte försvinner. En liten känsla av hopp som inget förnuft någonsin kan ro på. Kanske är det den känslan som har gjort att jag fortfarande är hel och levande? Kanske är det den känslan som aldrig fått mig att tappa hoppet eller tron på mig själv helt och hållet? Kanske?

När jag satt och väntade igår, för att komma in till Arver, så lyckades jag övertala mig själv om att jag inte skulle få något T den här gången heller. Döm av förvåning när Arver efter en kvart berättar att när jag går därifrån så kommer jag ha ett recept på T i handen.
Hur reagerar man på något sådant?
Hela dagen igår gick jag och kände på paketet i fickan. fanns det verkligen där? var det verkligen sant?
Skulle jag äntligen få komma vidare med ett av de avgörande stegen mot att få bli jag?
Har jag lyckats passera ett av de svåraste sakerna i mitt liv?
Chocken har ännu inte lagt sig och jag måste fortfarande tänka att jag fått testo för att jag ska kunna tänka på att jag faktiskt just nu har 14 veckors testosteron bubblande i min kropp.
Att smärtan i min bakdelsmuskel är värd all smärta i världen, att dom 1000 kronorna som testot gick på är småpotatis jämfört med det faktum att leva i en kvinnokropp och vara kille. Att all väntan de senaste tre åren på något sätt har fått sitt slut nu, att det blev ett lycklig slut. Att alla tårar och sömnlösa nätter nu kanske minskas? Att jag från och med nu vågar se fram emot nästa steg utan att vara rädd för att jag aldrig kommer att komma vidare.
Att jag om några månader kommer våga prata ute bland folk utan att veta att deras första tanke är att jag är tjej. Min telefonskräck kanske till och med kan försvinna lite, för att jag kommer att låta mer som mig själv i telefon?

Ja, för att jag helt enkelt från och med nu kommer att vara en dag närmare mig själv.
Ja, då står jag ut med vilken smärta som helst, till vilket pris som helst. För hur många tårar som helst, för tusentals sömnlösa nätter till.

Allt jag någonsin har velat är ju att få komma närmare den dagen då jag kan leva som mig själv helt. Utan rädsla för att bli tagen för någonting jag inte är.

Egentligen är det ganska skrämmande att veta att testot flyter runt i mina ådror. Skrämmande att veta att jag kommer att förändras. Inte jag, men min kropp. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För det är ju positivt då det är ett steg på vägen mot mig själv. Men, jag vet ju inte hur jag kommer att förändras, hur mycket min röst förändras, hur mycket hårväxt, hur mycket muskler. And so on....Jag kommer ju inte att förändras, men iallafall...

Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag hade verkligen gett upp hoppet.. jag hade faktiskt gjort det. Även om den där känslan fanns kvar. Det var som en tro på något som inte finns. Kanske som att man tror på jultomten eller för att vara rätt i årstiden, påskharen.
Jag vet inte. Det kändes oftast som att hoppet inte fanns vid min sida. Även om jag kanske inte lät så utåt.. jag vet inte. Det är svårt att veta nu också. Nu har jag ju fått den dagen jag inte trodde att jag skulle få. Jag har min T-day. Den är uppskriven i kalendern och kommer att vara en firande dag varje år.

23/3 - T-day

Just nu vill jag bara berätta för allt och alla att testot bubblar inom mig. Jag vill skrika ut det till hela världen. Jag vill gråta av glädje, jag vill skratta av lycka. jag vill krama hela världen.
jag vill tacka alla som någonsin har funnits där och lyssnat eller bara sagt stödjande ord.
Jag vill räcka "fuck you" tecken till alla som inte trott på mig. Jag vill vända ryggen åt alla som vänt ryggen åt mig.

Jag vill skriva dikter & noveller som ger människor hopp om livet & kärleken.
Jag vill skriva böcker om lyckliga, okonvensionella kärlekshistorier. Jag vill berätta för världen hur man orkar med saker, hur man lever ett bra liv trots transsexualism eller liknande..

Men mest av allt...

Jag vill stå rakryggad på en bergstopp och visa världen vem jag är.