sen du for så har min spegel glömt bort hur du såg ut,
nu får den aldrig se dig.
telefonen har glömt bort hur du lät,
och ingen talar längre om dig med mig.
alla har glömt,
men inte jag.
varje ensam natt så minns jag mer.
alla har glömt,
men inte jag.
jag påminns om dig av snart allt jag ser
dina tunga steg har golvet glömt bort,
din kropp kan soffan inte längre minnas.
kudden har glömt bort de tårar jag grät,
vart finns de spår som ändå måste finnas??
alla har glömt,
men inte jag.
varje ensam natt så minns jag mer.
alla har glömt,
men inte jag.
jag påminns om dig av snart allt jag ser
torsdag, juli 26, 2007
alla har glömt
Det är intressant, det där, hur man på ett sätt är samma person, men samtidigt en ny. Och hur fort man kan glömma bort saker, och hur fort saker och ting förändras. Kanske är det så här för att jag flyttat, kanske är det så för att jag är bra, kanske för att jag är jag.
söndag, juni 17, 2007
jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg om hela hultsfredsfestivalen, men det enda som egentligen har någon betydelse för den här bloggen är att jag har passerat hela festivalen. Från tisdag till söndag, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Och det var såå skönt.
Det jag tänker göra är att lägga in en bild på mig i min nya frisyr :)
dont mind the dirt :P
Det jag tänker göra är att lägga in en bild på mig i min nya frisyr :)
dont mind the dirt :P
fredag, juni 08, 2007
fredag, maj 25, 2007
sterilisering för FTM's
Jag tror faktiskt att Elias har sagt det så pass perfekt det kan bli.
Hur pass allvarlig befaras babyboomen bli om man låter bli att kastrera FtM transsexuella?
när en dålig känsla blir bra som sedan blir jobbig.
Igår, när jag försökte bestämma vilka kläder jag skulle ha på mig, inför den kommande arbetsintervjun jag var på, så hade jag för det första beslutsångest eftersom jag var tvungen att känna att jag kunde passera i kläderna. Och dels, så skulle bindern på plats för att hjälpa mig att passera. När alla kläder var på och jag tog en titt i spegeln så kände jag att: nej, det här kommer inte att fungerar. Idag kommer jag inte att passera..
Tyvärr eller tack och lov är jag inte en sådan människa som stannar hemma eller fortsätter byta om tills jag känner mig nöjd utan jag slängde på mig kepsen och drog till RFSL Ungdoms kontor och jobbade några timmar innan det var dags att gå till intervjun.
Väl på intervjun så inser jag att jag inte är den enda de ska intervjua idag, utan minst en kille till. När Sigge (han som ska intervjua oss) kommer så är det första han säger: Vi får vänta lite, det ska komma en kille till.Här inser jag att jag har passerat, vilket gör att jag måste se efter så att jag sitter på ett bra sätt och att tröjan inte hamnar på något konstigt sätt. Och så måste jag tänka på att min röst inte börjar hoppa på ett sådant pubertalt sätt som den kan göra ibland, eftersom jag är 25 och då är man inte i puberteten.
Min slutsats i det här är iallafall, att det för min del inte längre handlar om att lyckas passera, för det gör jag tydligen mer eller mindre alltid, utan att faktiskt lyckas förbli passerbar. Att inte "avslöjas" så att säga. Och det mina vänner, är mycket jobbigare än att försöka passera.
Och nu börjar tankarna flyga och fundera över om känslan över att bli avslöjad, kommer den alltid att finnas där???
Jag påpekar igen, så att det inte ska bli några missförstånd.. citaten jag lägger in längst ner stämmer inte alltid överens med min syn på världen. Det är bara för att visa vad andra har sagt/tycker.
Tyvärr eller tack och lov är jag inte en sådan människa som stannar hemma eller fortsätter byta om tills jag känner mig nöjd utan jag slängde på mig kepsen och drog till RFSL Ungdoms kontor och jobbade några timmar innan det var dags att gå till intervjun.
Väl på intervjun så inser jag att jag inte är den enda de ska intervjua idag, utan minst en kille till. När Sigge (han som ska intervjua oss) kommer så är det första han säger: Vi får vänta lite, det ska komma en kille till.Här inser jag att jag har passerat, vilket gör att jag måste se efter så att jag sitter på ett bra sätt och att tröjan inte hamnar på något konstigt sätt. Och så måste jag tänka på att min röst inte börjar hoppa på ett sådant pubertalt sätt som den kan göra ibland, eftersom jag är 25 och då är man inte i puberteten.
Min slutsats i det här är iallafall, att det för min del inte längre handlar om att lyckas passera, för det gör jag tydligen mer eller mindre alltid, utan att faktiskt lyckas förbli passerbar. Att inte "avslöjas" så att säga. Och det mina vänner, är mycket jobbigare än att försöka passera.
Och nu börjar tankarna flyga och fundera över om känslan över att bli avslöjad, kommer den alltid att finnas där???
Jag påpekar igen, så att det inte ska bli några missförstånd.. citaten jag lägger in längst ner stämmer inte alltid överens med min syn på världen. Det är bara för att visa vad andra har sagt/tycker.
Dessutom, vad händer om man växer upp med homosexuella föräldrar och upptäcker att man tycker att homosexualitet är onaturligt?" - Daniel Liljeberg KD
onsdag, maj 23, 2007
you know you pass as a man when:
- dykes doesn't check you out
- people thing you're an mtf when you say you're transexual
- the cashier doesn't offer to wrap your boxers when you buy them
- they kick you out from the ladiesroom
- they ask why a guy like you has makeup
Bra kvinnor ska fram oavsett kön. - Lennart Wiberg
måndag, maj 14, 2007
barn vet bäst /eller/ det ska börjas i tid
Flicka ~4: Mamma, varför är min snopp så liten?
Mamman: Du har inte en snopp, du har en snippa.
Flickan (högt): Jag har visst en snopp och den är liten! Varför är inte den lika stor som pappas?
Mamman (tyst): Du har en snippa!
Dottern (nästan skrikandes): Jag har en SNOPP och när jag blir stor ska den växa, precis som pappas!!
Cred: tjuvlyssnat
Mamman: Du har inte en snopp, du har en snippa.
Flickan (högt): Jag har visst en snopp och den är liten! Varför är inte den lika stor som pappas?
Mamman (tyst): Du har en snippa!
Dottern (nästan skrikandes): Jag har en SNOPP och när jag blir stor ska den växa, precis som pappas!!
Cred: tjuvlyssnat
onsdag, maj 09, 2007
nästa sommar kanske jag kan bada.
Jag var hos min utredare idag. Jag lyssnade på Friends i Ipoden och var pepp.
Inne hos utredaren blev jag ännu mer pepp när hon sa att hon skulle skicka en remiss till Johan Rinder. Han är kirurg alltså. Och om jag räknar med väntetider och semestrar och sommar så kanske jag kan få en tidig julklapp från den svenska sjukvården sådär runt november?
Men som jag lärt mig, så kommer jag hoppas, men inte tro på det, iallafall inte förrän jag ligger där och räknar baklänges från 100.
100, 99, 98, 97, 96.... ZZzzzzz
eller så kanske jag inte vågar tro på det förrän jag faktiskt vaknar?
Jag ska iallafall träffa min utredare igen i slutet på juni. Då ska min mamma med, för min utredare tyckte att det var bra om min mamma fick träffa henne och ställa frågor och sådant. Jag tycker minsann att det är intressant att det bara är i Stockholm (och kanske Linköping) som utredarteamen har anhörigmöte, och faktiskt ingen annanstans. Visst, visst, det är säkert bra och uppfyller sina syften. Men ifall min mamma nu inte hade gjort det här så frivilligt som hon faktiskt gör (jag tycker om min mamma) och åker 120 mil tur och retur för att ha ett anhörigmöte på en timme (om man har tur) för att ställa frågor som hon skulle kunna ställa till mig, då måste jag säga att det hade varit väldigt onödigt.
Det hade varit bättre om någon av mina närmst sörjande, dvs föräldrar och syskon, som verkligen behövde komma dit exempelvis min far, hade behövt komma dit. Nu vet jag att det inte finns en chans i helvetet att min far skulle ställa upp på något sådant, så jag har inte ens en tanke på att bemöda mig att fråga honom. Men min mor som ställer upp frivilligt. Att det ens är nödvändigt. Men äsch, den svenska sjukvården har ett eget liv. Och ja, jag är till viss del tacksam (även om jag kanske inte borde vara det) att jag lever i Sverige där jag faktiskt får vård. Även om den suger och tar fruktansvärt lång tid.
Nu har jag dock en plan som jag planerar att följa tills jag fått tid för konsultation och tid för operation. Inlines en timme om dagen. Aldrig igen att min vikt ska hindra min väg mot ett nytt personnummer. Aldrig igen.
När jag åkte från Huddinge så tänkte jag på mastektomin, någonstans skrämde det mig. Att veta att det faktiskt närmar sig. Inte rädd för hur jag kommer att känna mig efteråt eller så, utan det faktum att åka in till kirurgen, veta vad som kommer att hända, och när jag vaknar faktiskt vara utan de kroppsdelar som jag gillar minst, de kroppsdelar som hindrar mig från att passera 100%, de kroppsdelar som jag mår mest psykiskt dåligt av. Inte för att jag tror att jag kommer sakna dem, eller ångra mig. Nej verkligen inte. Men bara det faktum att de är borta.
Jag tror att jag bara behöver smälta det faktum att min remiss är på väg, och att jag är på väg mot steg 2. Det är lite skrämmande att veta att man inte har mycket kvar. För jag har ju väntat på den här dagen, och när jag är klar, vad ska jag då vänta på?
Inne hos utredaren blev jag ännu mer pepp när hon sa att hon skulle skicka en remiss till Johan Rinder. Han är kirurg alltså. Och om jag räknar med väntetider och semestrar och sommar så kanske jag kan få en tidig julklapp från den svenska sjukvården sådär runt november?
Men som jag lärt mig, så kommer jag hoppas, men inte tro på det, iallafall inte förrän jag ligger där och räknar baklänges från 100.
100, 99, 98, 97, 96.... ZZzzzzz
eller så kanske jag inte vågar tro på det förrän jag faktiskt vaknar?
Jag ska iallafall träffa min utredare igen i slutet på juni. Då ska min mamma med, för min utredare tyckte att det var bra om min mamma fick träffa henne och ställa frågor och sådant. Jag tycker minsann att det är intressant att det bara är i Stockholm (och kanske Linköping) som utredarteamen har anhörigmöte, och faktiskt ingen annanstans. Visst, visst, det är säkert bra och uppfyller sina syften. Men ifall min mamma nu inte hade gjort det här så frivilligt som hon faktiskt gör (jag tycker om min mamma) och åker 120 mil tur och retur för att ha ett anhörigmöte på en timme (om man har tur) för att ställa frågor som hon skulle kunna ställa till mig, då måste jag säga att det hade varit väldigt onödigt.
Det hade varit bättre om någon av mina närmst sörjande, dvs föräldrar och syskon, som verkligen behövde komma dit exempelvis min far, hade behövt komma dit. Nu vet jag att det inte finns en chans i helvetet att min far skulle ställa upp på något sådant, så jag har inte ens en tanke på att bemöda mig att fråga honom. Men min mor som ställer upp frivilligt. Att det ens är nödvändigt. Men äsch, den svenska sjukvården har ett eget liv. Och ja, jag är till viss del tacksam (även om jag kanske inte borde vara det) att jag lever i Sverige där jag faktiskt får vård. Även om den suger och tar fruktansvärt lång tid.
Nu har jag dock en plan som jag planerar att följa tills jag fått tid för konsultation och tid för operation. Inlines en timme om dagen. Aldrig igen att min vikt ska hindra min väg mot ett nytt personnummer. Aldrig igen.
När jag åkte från Huddinge så tänkte jag på mastektomin, någonstans skrämde det mig. Att veta att det faktiskt närmar sig. Inte rädd för hur jag kommer att känna mig efteråt eller så, utan det faktum att åka in till kirurgen, veta vad som kommer att hända, och när jag vaknar faktiskt vara utan de kroppsdelar som jag gillar minst, de kroppsdelar som hindrar mig från att passera 100%, de kroppsdelar som jag mår mest psykiskt dåligt av. Inte för att jag tror att jag kommer sakna dem, eller ångra mig. Nej verkligen inte. Men bara det faktum att de är borta.
Jag tror att jag bara behöver smälta det faktum att min remiss är på väg, och att jag är på väg mot steg 2. Det är lite skrämmande att veta att man inte har mycket kvar. För jag har ju väntat på den här dagen, och när jag är klar, vad ska jag då vänta på?
"Det finns män som är lika mycket kvinnor som sina mödrar och kvinnor som är lika mycket män som sina fäder, ty själen har inget kön." Drottning Kristina
fredag, maj 04, 2007
hej jag har moppemuch
Eller iallafall så gör jag nu ett ärligt(som om det skulle kunna vara annat) försök till att faktiskt odla skägg. Bockaskägg för att vara mer exakt. Det går ganska bra måste jag säga. Dock är det blont och fjunigt. MEN, det finns där och det är najs, och jag gillar det. Och det måste vara huvudsaken. Tänk, för 21 år sen så önskade jag mig mustasch och skägg, och nu har jag det (nästan).
Och tydligen så passerar jag så pass bra när jag lindar att folk tror att jag är MTF. Det är riktigt intressant måste jag säga. Jag skulle kunna ta det som en förolämpning, men jag väljer att ta det som en komplimang. Så det så.
Anyway, nu ska jag ta mitt fjunbockaskägg och gå och sova. Tvättdags imorgon. Eller ja, idag.
Oh just det klicka på "klicka här" så får du höra ett ljudklipp på hur min röst lät efter 1 år, 1 månad & 1 vecka. Jag jobbar på att få in ett klipp där du kan jämföra.
klicka här
Och tydligen så passerar jag så pass bra när jag lindar att folk tror att jag är MTF. Det är riktigt intressant måste jag säga. Jag skulle kunna ta det som en förolämpning, men jag väljer att ta det som en komplimang. Så det så.
Anyway, nu ska jag ta mitt fjunbockaskägg och gå och sova. Tvättdags imorgon. Eller ja, idag.
Oh just det klicka på "klicka här" så får du höra ett ljudklipp på hur min röst lät efter 1 år, 1 månad & 1 vecka. Jag jobbar på att få in ett klipp där du kan jämföra.
Vad har följden blivit? Att männen icke vilja gifta sig? Och följden därav? Prostitution. I Orienten polygami, i Västerlandet asexuering (könlöshet) - August Strindberg
torsdag, mars 22, 2007
1 år
365 dagar..
8750 timmar..
525600 minuter...
31536000 sekunder..
Idag är det ett år sen jag fick hålla min första dos testosteron i handen, imorgon är det 1 år sen jag fick min första spruta. Det firar jag med att åka på FS-internat. :P
Men idag lägger jag ut en bild som består av två bilder. Det är mer eller mindre exakt 365 dagar mellan dem. Den till vänster är utan T, den till höger är på T.
Röstprover kommer förhoppningsvis på måndag.
Puss
8750 timmar..
525600 minuter...
31536000 sekunder..
Idag är det ett år sen jag fick hålla min första dos testosteron i handen, imorgon är det 1 år sen jag fick min första spruta. Det firar jag med att åka på FS-internat. :P
Men idag lägger jag ut en bild som består av två bilder. Det är mer eller mindre exakt 365 dagar mellan dem. Den till vänster är utan T, den till höger är på T.
Röstprover kommer förhoppningsvis på måndag.
Puss
onsdag, mars 14, 2007
en dag på gymmet.
Äntligen har jag kommit igång och lyckats ta mig till gymmet. Hela två gånger den här veckan, och mer ska det bli. Det sköna nu är jag tränar med andra ts-pojkar(FTM) och på ett sätt känner jag mig mer hemma. Dock så hände det en fruktansvärt rolig grej idag.
Vi fyra pojkar har lagt in våra värdesaker i ett av småskåpen som är mitt emot kassan, vi är alla i det stora hela ombytta och färdiga för att gå in direkt till gymmet och påbörja våra förvandlingar till nya Arnolds. När vi hunnit ner för halva trappan utspelar sig det här:
tant: pojkar, hallå pojkar, ursäkta mig pojkar.
vi stannar upp mitt i trappan och vänder oss om.
vi: jaa.
tant: vart är ni på väg?
vi: gymmet
tant: vad ska ni göra där?
vi: gymma... !?
tant: har ni åldern inne?
vi: eh, ja. jag är 22, jag är 25....
tant: okej, ja ni såg så unga ut....
varpå vi rusar ner för resterande bit av trappan, rundar hörnet och brister ut i gapskratt.
När vi lugnat ner oss, tagit oss samman, så går vi in och börja värma upp i roddmaskiner, cyklar och löpband. Och efter två(2) minuter kommer tanten in i gymmet och passerar oss alla, tittar på oss var och en och ler. När hon gått förbi oss har vi än en gång svårt att hålla oss för skratt, MEN tanten vänder och går tillbaka och kollar på oss igen, dock försöker hon dölja det mer den här gången. Så vi lyckas hålla oss men när tanten har passerat oss och försvunnit runt ett hörn, så brister allt och vi gapskrattar igen. Hon var tvungen att kolla så att vi verkligen gymmade och hon var tvungen att kolla in oss så att vi inte var för unga egentligen.
Vi fyra pojkar har lagt in våra värdesaker i ett av småskåpen som är mitt emot kassan, vi är alla i det stora hela ombytta och färdiga för att gå in direkt till gymmet och påbörja våra förvandlingar till nya Arnolds. När vi hunnit ner för halva trappan utspelar sig det här:
tant: pojkar, hallå pojkar, ursäkta mig pojkar.
vi stannar upp mitt i trappan och vänder oss om.
vi: jaa.
tant: vart är ni på väg?
vi: gymmet
tant: vad ska ni göra där?
vi: gymma... !?
tant: har ni åldern inne?
vi: eh, ja. jag är 22, jag är 25....
tant: okej, ja ni såg så unga ut....
varpå vi rusar ner för resterande bit av trappan, rundar hörnet och brister ut i gapskratt.
När vi lugnat ner oss, tagit oss samman, så går vi in och börja värma upp i roddmaskiner, cyklar och löpband. Och efter två(2) minuter kommer tanten in i gymmet och passerar oss alla, tittar på oss var och en och ler. När hon gått förbi oss har vi än en gång svårt att hålla oss för skratt, MEN tanten vänder och går tillbaka och kollar på oss igen, dock försöker hon dölja det mer den här gången. Så vi lyckas hålla oss men när tanten har passerat oss och försvunnit runt ett hörn, så brister allt och vi gapskrattar igen. Hon var tvungen att kolla så att vi verkligen gymmade och hon var tvungen att kolla in oss så att vi inte var för unga egentligen.
Det är inget fel att gå till sängs med någon av samma kön. Folk borde vara öppna när det gäller sex. De borde dra gränsen vid getter.(Elton John)
måndag, mars 05, 2007
helt från ingenstans
Jag är sedan några timmar hemma från RFSL Ungdoms kongress, vilket jag inte tänker skriva om här eftersom jag redan skrivit om det här och lite här.
Men det skönaste jag gjorde idag, var inte att komma hem som man lätt skulle kunna tro. Utan det var faktiskt att ta av sig min binder. På tunnelbanan på vägen hem hade jag fruktansvärt ont. Det är kanske svårt att förstå, men det är inte skönt att trycka in saker mot kroppen, speciellt inte när man är i en varm lokal och svettas. Det finns inte många fördelar. Förutom att saker och ting syns lite mindre.
Men nej. Ett försök till att sova. Inte många dagar kvar till min föreläsning och inte många dagar kvar tills jag gått på T ett år!
Puss & Gull
Men det skönaste jag gjorde idag, var inte att komma hem som man lätt skulle kunna tro. Utan det var faktiskt att ta av sig min binder. På tunnelbanan på vägen hem hade jag fruktansvärt ont. Det är kanske svårt att förstå, men det är inte skönt att trycka in saker mot kroppen, speciellt inte när man är i en varm lokal och svettas. Det finns inte många fördelar. Förutom att saker och ting syns lite mindre.
Men nej. Ett försök till att sova. Inte många dagar kvar till min föreläsning och inte många dagar kvar tills jag gått på T ett år!
Puss & Gull
fredag, februari 23, 2007
exakt 11 månader.
Idag är det på dagen 11 månader de första små testosteronbubblorna sköts in i mina arma bakdelsmuskel. Och helvete vad tiden har gått fort. Det känns som igår.
Jag måste erkänna att det faktiskt inte känns så speciellt annorlunda. Människor omkring mig säger att min röst har antagit andra höjder, eller djup kanske är ett bättre ord. Dock är jag skeptisk till att den verkligen har sjunkit så mycket. Fast jag var mer skeptisk fram tills att min mamma inte kände igen min röst i telefonen, men visst finns det en hel del skepsism kvar i mig. Det tänker jag inte förneka. Sen kan jag ju inte förneka det faktum att min kroppsbehåring har ökat med ungefär 300% sedan den 23 mars 2006, inte heller att skäggväxten har ökat, en 100% iallafall. Muskelmassan är även den lite större, något procental kommer jag inte gissa på här i vilket fall som helst. Det får vikterna på gymmet utvisa.
En rolig sak som jag känner en viss oro inför är att jag har blivit inbjuden till klassfest. I maj!
Häromdagen fick jag hem ett brev där det stod: "Hej Kim, det är nu 10 år sen du gick ut klass 9c."
Och shit, vilken åldersnoja jag fick, och sen hjälpte det väl inte att jag visade det för diverse människor och de uttryckte sig med saker som: Oj, du är verkligen gammal, eller: det är typ 10 månader sen jag gick ut nian." En kan få ångest för mindre!
Men, till poängen. Väldigt få, tillika ingen, från min högstadieklass vet något. Det är möjligt att jag har pratat med någon på nätet och de vet att jag har bytt namn, och att någon såg dokumentären jag medverkade i. Men chansen att ryktet har gått så att alla vet, är något jag tvivlar på väldigt starkt. Så frågan är om jag ska gå på klassfesten i maj och outa mig(vilket jag måste) eller om jag helt enkelt ska hävda att jag inte har tid för att jag är upptagen på helt andra håll den helgen, eller att jag inte har råd att åka till skåne för att medverka?
För det första så skulle det ju vara väldigt kul att återse mina gamla klasskamrater, för det är ju som sagt 10 år sen, och de flesta var ju väldigt trevliga. För det andra så vore det ju kul att se vad det blivit av alla, jag är ju nyfiken av mig. För det tredje(här kommer första nackdelen), så fanns det ju en eller ett par högerextrema människor i min klass, vilket skulle kunna medföra ett par små problem. För det fjärde, orkar jag outa mig för hela min gamla högstadieklass och tillika alla andra gamla niondeklassare, och dessutom mina gamla klasskamrater från låg och mellanstadiet som till 99% också kommer att vara på klassfesten, då alla niondeklassare är inbjudna.(Ja, jag är uppvuxen på landet.)
Jag kommer mest troligt komma på fler nackdelar fram tills i maj då klassfesten är, däremot måste jag ha bestämt mig tills i mitten på april då det är dags att betala för maten.
Jag är kluven, det tänker jag inte ljuga om, men än så länge så är fördelarna fler än nackdelarna, 3-2 till fördelarna, men ni får gärna kommentera med för och nackdelar.
Hädanefter kommer jag att avsluta mina inlägg med citat som handlar om kön på ett eller annat sätt, det betyder inte att jag står för själva citatet eller att det är jag som har sagt det. Dagens och föregående inläggs citat hittas här.
Jag måste erkänna att det faktiskt inte känns så speciellt annorlunda. Människor omkring mig säger att min röst har antagit andra höjder, eller djup kanske är ett bättre ord. Dock är jag skeptisk till att den verkligen har sjunkit så mycket. Fast jag var mer skeptisk fram tills att min mamma inte kände igen min röst i telefonen, men visst finns det en hel del skepsism kvar i mig. Det tänker jag inte förneka. Sen kan jag ju inte förneka det faktum att min kroppsbehåring har ökat med ungefär 300% sedan den 23 mars 2006, inte heller att skäggväxten har ökat, en 100% iallafall. Muskelmassan är även den lite större, något procental kommer jag inte gissa på här i vilket fall som helst. Det får vikterna på gymmet utvisa.
En rolig sak som jag känner en viss oro inför är att jag har blivit inbjuden till klassfest. I maj!
Häromdagen fick jag hem ett brev där det stod: "Hej Kim, det är nu 10 år sen du gick ut klass 9c."
Och shit, vilken åldersnoja jag fick, och sen hjälpte det väl inte att jag visade det för diverse människor och de uttryckte sig med saker som: Oj, du är verkligen gammal, eller: det är typ 10 månader sen jag gick ut nian." En kan få ångest för mindre!
Men, till poängen. Väldigt få, tillika ingen, från min högstadieklass vet något. Det är möjligt att jag har pratat med någon på nätet och de vet att jag har bytt namn, och att någon såg dokumentären jag medverkade i. Men chansen att ryktet har gått så att alla vet, är något jag tvivlar på väldigt starkt. Så frågan är om jag ska gå på klassfesten i maj och outa mig(vilket jag måste) eller om jag helt enkelt ska hävda att jag inte har tid för att jag är upptagen på helt andra håll den helgen, eller att jag inte har råd att åka till skåne för att medverka?
För det första så skulle det ju vara väldigt kul att återse mina gamla klasskamrater, för det är ju som sagt 10 år sen, och de flesta var ju väldigt trevliga. För det andra så vore det ju kul att se vad det blivit av alla, jag är ju nyfiken av mig. För det tredje(här kommer första nackdelen), så fanns det ju en eller ett par högerextrema människor i min klass, vilket skulle kunna medföra ett par små problem. För det fjärde, orkar jag outa mig för hela min gamla högstadieklass och tillika alla andra gamla niondeklassare, och dessutom mina gamla klasskamrater från låg och mellanstadiet som till 99% också kommer att vara på klassfesten, då alla niondeklassare är inbjudna.(Ja, jag är uppvuxen på landet.)
Jag kommer mest troligt komma på fler nackdelar fram tills i maj då klassfesten är, däremot måste jag ha bestämt mig tills i mitten på april då det är dags att betala för maten.
Jag är kluven, det tänker jag inte ljuga om, men än så länge så är fördelarna fler än nackdelarna, 3-2 till fördelarna, men ni får gärna kommentera med för och nackdelar.
Hädanefter kommer jag att avsluta mina inlägg med citat som handlar om kön på ett eller annat sätt, det betyder inte att jag står för själva citatet eller att det är jag som har sagt det. Dagens och föregående inläggs citat hittas här.
Bortsett från könsorganen, de sekundära könskaraktärerna och orgasmens olikheter finns det ingen verklig skillnad mellan man och kvinna.
onsdag, februari 21, 2007
30 dagar!
Eftersom det idag är exakt 30 dagar sen jag fick min första T-spruta, så skulle man kunna säga att jag har gått på T i 11 månader, men om man ska gå efter datum så är det 11 månader på fredag! Det intressanta är att det inte känns så, det känns som det var förra månaden eller liknande sen jag fick den första sprutan. Så jag vet inte riktigt hur jag ska känna, för det har ju inte hänt något sedan dess. Ingen mastektomi, ingen konsultation hos kratz, ingen remiss till Kratz för mastektomi. Inget! Och självklart är det frustrerande. Det är väldigt frustrerande. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det egentligen. Blir mest troligt på samma sätt som jag tacklade väntandet på testot. Det tog tre år! Och nu har det gått ett år medans jag väntat på mastektomin, och snart har det nog gått två år till.
Jag kommer nog gå till historian som den där ts-killen som höll på med utredningen i en sisådär 12 år. Tolv år tänker du? Ja, tre år inför varje grej som ingår i utredningen. Tre års väntan på testo, tre års väntan på mastektomi, tre års väntan på hysterektomin och sen tre års väntan på godkännandet från PRV!
Nej, jag är inte så pepp idag. Och det är dumt, eftersom DN ska följa mig lite ikväll. Självklart är det trevligt, och det ska bli spännande att se reportaget när det är klart, men iallafall. Varför just ikväll? Förresten, så borde jag inte skriva om DN här utan istället här... Men det gör jag imorgon när jag har träffat DN!
I vilket fall, så gjorde sköterskan, som tog blodprov på mig idag, min dag lite bättre iallafall.
Mitt nummer plingar fram och jag går in i rummet där det är ledigt, sköterskan säger hej och jag lämnar fram lappen, med vilka blodgrejsrör hon ska använda sig av. Hon tittar på lappen och på namnen på lappen. Namnen på lappen består av Kim, som är ett könsneutralt namn, och sedan så står det tre(3) stycken tjejnamn. Sköterskan tittar länge på mig, och ber mig sedan om id-kort. Jag plockar fram körkortet och då får sköterskan se att det faktiskt är jag som heter så, med tre stycken tjejnamn. Jag kan helt enkelt konstantera: det är skönt att passera dagar som den här, när ingenting är speciellt bra.
När vi då är inne på tema:namn, så måste jag säga att jag planerar ett namnbyte. Nej, du kommer inte behöva lära dig ett nytt namn på mig, det handlar om mina andranamn. Jag är trött på situationer som idag, och kommer därför att byta ut de namn till könsneutrala namn, vilket jag då inte orkar skriva om här, eftersom jag har skrivit om det i min "vanliga blogg!".
Jag kommer nog gå till historian som den där ts-killen som höll på med utredningen i en sisådär 12 år. Tolv år tänker du? Ja, tre år inför varje grej som ingår i utredningen. Tre års väntan på testo, tre års väntan på mastektomi, tre års väntan på hysterektomin och sen tre års väntan på godkännandet från PRV!
Nej, jag är inte så pepp idag. Och det är dumt, eftersom DN ska följa mig lite ikväll. Självklart är det trevligt, och det ska bli spännande att se reportaget när det är klart, men iallafall. Varför just ikväll? Förresten, så borde jag inte skriva om DN här utan istället här... Men det gör jag imorgon när jag har träffat DN!
I vilket fall, så gjorde sköterskan, som tog blodprov på mig idag, min dag lite bättre iallafall.
Mitt nummer plingar fram och jag går in i rummet där det är ledigt, sköterskan säger hej och jag lämnar fram lappen, med vilka blodgrejsrör hon ska använda sig av. Hon tittar på lappen och på namnen på lappen. Namnen på lappen består av Kim, som är ett könsneutralt namn, och sedan så står det tre(3) stycken tjejnamn. Sköterskan tittar länge på mig, och ber mig sedan om id-kort. Jag plockar fram körkortet och då får sköterskan se att det faktiskt är jag som heter så, med tre stycken tjejnamn. Jag kan helt enkelt konstantera: det är skönt att passera dagar som den här, när ingenting är speciellt bra.
När vi då är inne på tema:namn, så måste jag säga att jag planerar ett namnbyte. Nej, du kommer inte behöva lära dig ett nytt namn på mig, det handlar om mina andranamn. Jag är trött på situationer som idag, och kommer därför att byta ut de namn till könsneutrala namn, vilket jag då inte orkar skriva om här, eftersom jag har skrivit om det i min "vanliga blogg!".
"Hur skrattretande liten är inte skillnaden mellan man och kvinna: av 48 kromosomer är bara en olika"
fredag, februari 16, 2007
It's like this!
Om 35 dagar har jag gått på testosteron i 1 år. Och jag vet egentligen inte riktigt när tiden försvann! Men i den här bloggen kommer du kunna läsa om allt möjligt som berör min transitation, mina hormoner, operationer och annat som hör hemma i temat transsexualism.
Till att börja med så kommer jag lägga in den text som jag skrev samma dag som jag fick min första T-spruta!
Den 23 mars 2006.
Klockan är nu 0315 och i cirka 13 timmar så har testosteronet bubblat i min kropp.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte om det är sant. Skulle jag, jag, äntligen ha fått min första T-injektion. Vissa stunder så bubblar det till inom mig, och i vissa stunder så får jag en sån fruktansvärd svidande smärta längst med muskeln jag fick injektionen i, att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Mina känslor vill se förändringar redan nu, redan för 12 timmar sedan. Men förnuftet vet att det kommer att ta några veckor innan något kommer att ske. Men jag har ju väntat så länge, det kanske händer saker med mig redan nu. Jag kanske reagerar annorlunda. Fast jag vet att det inte är så, men någonstans inom mig finns det ett hopp om att det ska ske saker nu.
Jag vet att om en månad ungefär lagom till min darlings födelsedag så kommer min röst att få första droppen. Ungefär samtidigt som jag ska spela in nästa ljudklipp till min hemsida.
Jag vill inte hoppas, jag vill inte det... Men någonstans inuti mig så finns det ett litet, och överlevande hopp som inte försvinner. En liten känsla av hopp som inget förnuft någonsin kan ro på. Kanske är det den känslan som har gjort att jag fortfarande är hel och levande? Kanske är det den känslan som aldrig fått mig att tappa hoppet eller tron på mig själv helt och hållet? Kanske?
När jag satt och väntade igår, för att komma in till Arver, så lyckades jag övertala mig själv om att jag inte skulle få något T den här gången heller. Döm av förvåning när Arver efter en kvart berättar att när jag går därifrån så kommer jag ha ett recept på T i handen.
Hur reagerar man på något sådant?
Hela dagen igår gick jag och kände på paketet i fickan. fanns det verkligen där? var det verkligen sant?
Skulle jag äntligen få komma vidare med ett av de avgörande stegen mot att få bli jag?
Har jag lyckats passera ett av de svåraste sakerna i mitt liv?
Chocken har ännu inte lagt sig och jag måste fortfarande tänka att jag fått testo för att jag ska kunna tänka på att jag faktiskt just nu har 14 veckors testosteron bubblande i min kropp.
Att smärtan i min bakdelsmuskel är värd all smärta i världen, att dom 1000 kronorna som testot gick på är småpotatis jämfört med det faktum att leva i en kvinnokropp och vara kille. Att all väntan de senaste tre åren på något sätt har fått sitt slut nu, att det blev ett lycklig slut. Att alla tårar och sömnlösa nätter nu kanske minskas? Att jag från och med nu vågar se fram emot nästa steg utan att vara rädd för att jag aldrig kommer att komma vidare.
Att jag om några månader kommer våga prata ute bland folk utan att veta att deras första tanke är att jag är tjej. Min telefonskräck kanske till och med kan försvinna lite, för att jag kommer att låta mer som mig själv i telefon?
Ja, för att jag helt enkelt från och med nu kommer att vara en dag närmare mig själv.
Ja, då står jag ut med vilken smärta som helst, till vilket pris som helst. För hur många tårar som helst, för tusentals sömnlösa nätter till.
Allt jag någonsin har velat är ju att få komma närmare den dagen då jag kan leva som mig själv helt. Utan rädsla för att bli tagen för någonting jag inte är.
Egentligen är det ganska skrämmande att veta att testot flyter runt i mina ådror. Skrämmande att veta att jag kommer att förändras. Inte jag, men min kropp. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För det är ju positivt då det är ett steg på vägen mot mig själv. Men, jag vet ju inte hur jag kommer att förändras, hur mycket min röst förändras, hur mycket hårväxt, hur mycket muskler. And so on....Jag kommer ju inte att förändras, men iallafall...
Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag hade verkligen gett upp hoppet.. jag hade faktiskt gjort det. Även om den där känslan fanns kvar. Det var som en tro på något som inte finns. Kanske som att man tror på jultomten eller för att vara rätt i årstiden, påskharen.
Jag vet inte. Det kändes oftast som att hoppet inte fanns vid min sida. Även om jag kanske inte lät så utåt.. jag vet inte. Det är svårt att veta nu också. Nu har jag ju fått den dagen jag inte trodde att jag skulle få. Jag har min T-day. Den är uppskriven i kalendern och kommer att vara en firande dag varje år.
23/3 - T-day
Just nu vill jag bara berätta för allt och alla att testot bubblar inom mig. Jag vill skrika ut det till hela världen. Jag vill gråta av glädje, jag vill skratta av lycka. jag vill krama hela världen.
jag vill tacka alla som någonsin har funnits där och lyssnat eller bara sagt stödjande ord.
Jag vill räcka "fuck you" tecken till alla som inte trott på mig. Jag vill vända ryggen åt alla som vänt ryggen åt mig.
Jag vill skriva dikter & noveller som ger människor hopp om livet & kärleken.
Jag vill skriva böcker om lyckliga, okonvensionella kärlekshistorier. Jag vill berätta för världen hur man orkar med saker, hur man lever ett bra liv trots transsexualism eller liknande..
Men mest av allt...
Jag vill stå rakryggad på en bergstopp och visa världen vem jag är.
Till att börja med så kommer jag lägga in den text som jag skrev samma dag som jag fick min första T-spruta!
Den 23 mars 2006.
Klockan är nu 0315 och i cirka 13 timmar så har testosteronet bubblat i min kropp.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte om det är sant. Skulle jag, jag, äntligen ha fått min första T-injektion. Vissa stunder så bubblar det till inom mig, och i vissa stunder så får jag en sån fruktansvärd svidande smärta längst med muskeln jag fick injektionen i, att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Mina känslor vill se förändringar redan nu, redan för 12 timmar sedan. Men förnuftet vet att det kommer att ta några veckor innan något kommer att ske. Men jag har ju väntat så länge, det kanske händer saker med mig redan nu. Jag kanske reagerar annorlunda. Fast jag vet att det inte är så, men någonstans inom mig finns det ett hopp om att det ska ske saker nu.
Jag vet att om en månad ungefär lagom till min darlings födelsedag så kommer min röst att få första droppen. Ungefär samtidigt som jag ska spela in nästa ljudklipp till min hemsida.
Jag vill inte hoppas, jag vill inte det... Men någonstans inuti mig så finns det ett litet, och överlevande hopp som inte försvinner. En liten känsla av hopp som inget förnuft någonsin kan ro på. Kanske är det den känslan som har gjort att jag fortfarande är hel och levande? Kanske är det den känslan som aldrig fått mig att tappa hoppet eller tron på mig själv helt och hållet? Kanske?
När jag satt och väntade igår, för att komma in till Arver, så lyckades jag övertala mig själv om att jag inte skulle få något T den här gången heller. Döm av förvåning när Arver efter en kvart berättar att när jag går därifrån så kommer jag ha ett recept på T i handen.
Hur reagerar man på något sådant?
Hela dagen igår gick jag och kände på paketet i fickan. fanns det verkligen där? var det verkligen sant?
Skulle jag äntligen få komma vidare med ett av de avgörande stegen mot att få bli jag?
Har jag lyckats passera ett av de svåraste sakerna i mitt liv?
Chocken har ännu inte lagt sig och jag måste fortfarande tänka att jag fått testo för att jag ska kunna tänka på att jag faktiskt just nu har 14 veckors testosteron bubblande i min kropp.
Att smärtan i min bakdelsmuskel är värd all smärta i världen, att dom 1000 kronorna som testot gick på är småpotatis jämfört med det faktum att leva i en kvinnokropp och vara kille. Att all väntan de senaste tre åren på något sätt har fått sitt slut nu, att det blev ett lycklig slut. Att alla tårar och sömnlösa nätter nu kanske minskas? Att jag från och med nu vågar se fram emot nästa steg utan att vara rädd för att jag aldrig kommer att komma vidare.
Att jag om några månader kommer våga prata ute bland folk utan att veta att deras första tanke är att jag är tjej. Min telefonskräck kanske till och med kan försvinna lite, för att jag kommer att låta mer som mig själv i telefon?
Ja, för att jag helt enkelt från och med nu kommer att vara en dag närmare mig själv.
Ja, då står jag ut med vilken smärta som helst, till vilket pris som helst. För hur många tårar som helst, för tusentals sömnlösa nätter till.
Allt jag någonsin har velat är ju att få komma närmare den dagen då jag kan leva som mig själv helt. Utan rädsla för att bli tagen för någonting jag inte är.
Egentligen är det ganska skrämmande att veta att testot flyter runt i mina ådror. Skrämmande att veta att jag kommer att förändras. Inte jag, men min kropp. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För det är ju positivt då det är ett steg på vägen mot mig själv. Men, jag vet ju inte hur jag kommer att förändras, hur mycket min röst förändras, hur mycket hårväxt, hur mycket muskler. And so on....Jag kommer ju inte att förändras, men iallafall...
Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag hade verkligen gett upp hoppet.. jag hade faktiskt gjort det. Även om den där känslan fanns kvar. Det var som en tro på något som inte finns. Kanske som att man tror på jultomten eller för att vara rätt i årstiden, påskharen.
Jag vet inte. Det kändes oftast som att hoppet inte fanns vid min sida. Även om jag kanske inte lät så utåt.. jag vet inte. Det är svårt att veta nu också. Nu har jag ju fått den dagen jag inte trodde att jag skulle få. Jag har min T-day. Den är uppskriven i kalendern och kommer att vara en firande dag varje år.
23/3 - T-day
Just nu vill jag bara berätta för allt och alla att testot bubblar inom mig. Jag vill skrika ut det till hela världen. Jag vill gråta av glädje, jag vill skratta av lycka. jag vill krama hela världen.
jag vill tacka alla som någonsin har funnits där och lyssnat eller bara sagt stödjande ord.
Jag vill räcka "fuck you" tecken till alla som inte trott på mig. Jag vill vända ryggen åt alla som vänt ryggen åt mig.
Jag vill skriva dikter & noveller som ger människor hopp om livet & kärleken.
Jag vill skriva böcker om lyckliga, okonvensionella kärlekshistorier. Jag vill berätta för världen hur man orkar med saker, hur man lever ett bra liv trots transsexualism eller liknande..
Men mest av allt...
Jag vill stå rakryggad på en bergstopp och visa världen vem jag är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)