nästa sommar kanske jag kan bada.

Jag var hos min utredare idag. Jag lyssnade på Friends i Ipoden och var pepp.
Inne hos utredaren blev jag ännu mer pepp när hon sa att hon skulle skicka en remiss till Johan Rinder. Han är kirurg alltså. Och om jag räknar med väntetider och semestrar och sommar så kanske jag kan få en tidig julklapp från den svenska sjukvården sådär runt november?
Men som jag lärt mig, så kommer jag hoppas, men inte tro på det, iallafall inte förrän jag ligger där och räknar baklänges från 100.

100, 99, 98, 97, 96.... ZZzzzzz

eller så kanske jag inte vågar tro på det förrän jag faktiskt vaknar?

Jag ska iallafall träffa min utredare igen i slutet på juni. Då ska min mamma med, för min utredare tyckte att det var bra om min mamma fick träffa henne och ställa frågor och sådant. Jag tycker minsann att det är intressant att det bara är i Stockholm (och kanske Linköping) som utredarteamen har anhörigmöte, och faktiskt ingen annanstans. Visst, visst, det är säkert bra och uppfyller sina syften. Men ifall min mamma nu inte hade gjort det här så frivilligt som hon faktiskt gör (jag tycker om min mamma) och åker 120 mil tur och retur för att ha ett anhörigmöte på en timme (om man har tur) för att ställa frågor som hon skulle kunna ställa till mig, då måste jag säga att det hade varit väldigt onödigt.

Det hade varit bättre om någon av mina närmst sörjande, dvs föräldrar och syskon, som verkligen behövde komma dit exempelvis min far, hade behövt komma dit. Nu vet jag att det inte finns en chans i helvetet att min far skulle ställa upp på något sådant, så jag har inte ens en tanke på att bemöda mig att fråga honom. Men min mor som ställer upp frivilligt. Att det ens är nödvändigt. Men äsch, den svenska sjukvården har ett eget liv. Och ja, jag är till viss del tacksam (även om jag kanske inte borde vara det) att jag lever i Sverige där jag faktiskt får vård. Även om den suger och tar fruktansvärt lång tid.

Nu har jag dock en plan som jag planerar att följa tills jag fått tid för konsultation och tid för operation. Inlines en timme om dagen. Aldrig igen att min vikt ska hindra min väg mot ett nytt personnummer. Aldrig igen.


När jag åkte från Huddinge så tänkte jag på mastektomin, någonstans skrämde det mig. Att veta att det faktiskt närmar sig. Inte rädd för hur jag kommer att känna mig efteråt eller så, utan det faktum att åka in till kirurgen, veta vad som kommer att hända, och när jag vaknar faktiskt vara utan de kroppsdelar som jag gillar minst, de kroppsdelar som hindrar mig från att passera 100%, de kroppsdelar som jag mår mest psykiskt dåligt av. Inte för att jag tror att jag kommer sakna dem, eller ångra mig. Nej verkligen inte. Men bara det faktum att de är borta.

Jag tror att jag bara behöver smälta det faktum att min remiss är på väg, och att jag är på väg mot steg 2. Det är lite skrämmande att veta att man inte har mycket kvar. För jag har ju väntat på den här dagen, och när jag är klar, vad ska jag då vänta på?

"Det finns män som är lika mycket kvinnor som sina mödrar och kvinnor som är lika mycket män som sina fäder, ty själen har inget kön." Drottning Kristina