Tyvärr eller tack och lov är jag inte en sådan människa som stannar hemma eller fortsätter byta om tills jag känner mig nöjd utan jag slängde på mig kepsen och drog till RFSL Ungdoms kontor och jobbade några timmar innan det var dags att gå till intervjun.
Väl på intervjun så inser jag att jag inte är den enda de ska intervjua idag, utan minst en kille till. När Sigge (han som ska intervjua oss) kommer så är det första han säger: Vi får vänta lite, det ska komma en kille till.Här inser jag att jag har passerat, vilket gör att jag måste se efter så att jag sitter på ett bra sätt och att tröjan inte hamnar på något konstigt sätt. Och så måste jag tänka på att min röst inte börjar hoppa på ett sådant pubertalt sätt som den kan göra ibland, eftersom jag är 25 och då är man inte i puberteten.
Min slutsats i det här är iallafall, att det för min del inte längre handlar om att lyckas passera, för det gör jag tydligen mer eller mindre alltid, utan att faktiskt lyckas förbli passerbar. Att inte "avslöjas" så att säga. Och det mina vänner, är mycket jobbigare än att försöka passera.
Och nu börjar tankarna flyga och fundera över om känslan över att bli avslöjad, kommer den alltid att finnas där???
Jag påpekar igen, så att det inte ska bli några missförstånd.. citaten jag lägger in längst ner stämmer inte alltid överens med min syn på världen. Det är bara för att visa vad andra har sagt/tycker.
Dessutom, vad händer om man växer upp med homosexuella föräldrar och upptäcker att man tycker att homosexualitet är onaturligt?" - Daniel Liljeberg KD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar