sterilisering för FTM's

Jag tror faktiskt att Elias har sagt det så pass perfekt det kan bli.

Hur pass allvarlig befaras babyboomen bli om man låter bli att kastrera FtM transsexuella?

när en dålig känsla blir bra som sedan blir jobbig.

Igår, när jag försökte bestämma vilka kläder jag skulle ha på mig, inför den kommande arbetsintervjun jag var på, så hade jag för det första beslutsångest eftersom jag var tvungen att känna att jag kunde passera i kläderna. Och dels, så skulle bindern på plats för att hjälpa mig att passera. När alla kläder var på och jag tog en titt i spegeln så kände jag att: nej, det här kommer inte att fungerar. Idag kommer jag inte att passera..

Tyvärr eller tack och lov är jag inte en sådan människa som stannar hemma eller fortsätter byta om tills jag känner mig nöjd utan jag slängde på mig kepsen och drog till RFSL Ungdoms kontor och jobbade några timmar innan det var dags att gå till intervjun.

Väl på intervjun så inser jag att jag inte är den enda de ska intervjua idag, utan minst en kille till. När Sigge (han som ska intervjua oss) kommer så är det första han säger: Vi får vänta lite, det ska komma en kille till.Här inser jag att jag har passerat, vilket gör att jag måste se efter så att jag sitter på ett bra sätt och att tröjan inte hamnar på något konstigt sätt. Och så måste jag tänka på att min röst inte börjar hoppa på ett sådant pubertalt sätt som den kan göra ibland, eftersom jag är 25 och då är man inte i puberteten.

Min slutsats i det här är iallafall, att det för min del inte längre handlar om att lyckas passera, för det gör jag tydligen mer eller mindre alltid, utan att faktiskt lyckas förbli passerbar. Att inte "avslöjas" så att säga. Och det mina vänner, är mycket jobbigare än att försöka passera.

Och nu börjar tankarna flyga och fundera över om känslan över att bli avslöjad, kommer den alltid att finnas där???


Jag påpekar igen, så att det inte ska bli några missförstånd.. citaten jag lägger in längst ner stämmer inte alltid överens med min syn på världen. Det är bara för att visa vad andra har sagt/tycker.

Dessutom, vad händer om man växer upp med homosexuella föräldrar och upptäcker att man tycker att homosexualitet är onaturligt?" - Daniel Liljeberg KD

you know you pass as a man when:

• dykes doesn't check you out
• people thing you're an mtf when you say you're transexual
• the cashier doesn't offer to wrap your boxers when you buy them
• they kick you out from the ladiesroom
• they ask why a guy like you has makeup

Bra kvinnor ska fram oavsett kön. - Lennart Wiberg

barn vet bäst /eller/ det ska börjas i tid

Flicka ~4: Mamma, varför är min snopp så liten?
Mamman: Du har inte en snopp, du har en snippa.
Flickan (högt): Jag har visst en snopp och den är liten! Varför är inte den lika stor som pappas?
Mamman (tyst): Du har en snippa!
Dottern (nästan skrikandes): Jag har en SNOPP och när jag blir stor ska den växa, precis som pappas!!

Cred: tjuvlyssnat

nästa sommar kanske jag kan bada.

Jag var hos min utredare idag. Jag lyssnade på Friends i Ipoden och var pepp.
Inne hos utredaren blev jag ännu mer pepp när hon sa att hon skulle skicka en remiss till Johan Rinder. Han är kirurg alltså. Och om jag räknar med väntetider och semestrar och sommar så kanske jag kan få en tidig julklapp från den svenska sjukvården sådär runt november?
Men som jag lärt mig, så kommer jag hoppas, men inte tro på det, iallafall inte förrän jag ligger där och räknar baklänges från 100.

100, 99, 98, 97, 96.... ZZzzzzz

eller så kanske jag inte vågar tro på det förrän jag faktiskt vaknar?

Jag ska iallafall träffa min utredare igen i slutet på juni. Då ska min mamma med, för min utredare tyckte att det var bra om min mamma fick träffa henne och ställa frågor och sådant. Jag tycker minsann att det är intressant att det bara är i Stockholm (och kanske Linköping) som utredarteamen har anhörigmöte, och faktiskt ingen annanstans. Visst, visst, det är säkert bra och uppfyller sina syften. Men ifall min mamma nu inte hade gjort det här så frivilligt som hon faktiskt gör (jag tycker om min mamma) och åker 120 mil tur och retur för att ha ett anhörigmöte på en timme (om man har tur) för att ställa frågor som hon skulle kunna ställa till mig, då måste jag säga att det hade varit väldigt onödigt.

Det hade varit bättre om någon av mina närmst sörjande, dvs föräldrar och syskon, som verkligen behövde komma dit exempelvis min far, hade behövt komma dit. Nu vet jag att det inte finns en chans i helvetet att min far skulle ställa upp på något sådant, så jag har inte ens en tanke på att bemöda mig att fråga honom. Men min mor som ställer upp frivilligt. Att det ens är nödvändigt. Men äsch, den svenska sjukvården har ett eget liv. Och ja, jag är till viss del tacksam (även om jag kanske inte borde vara det) att jag lever i Sverige där jag faktiskt får vård. Även om den suger och tar fruktansvärt lång tid.

Nu har jag dock en plan som jag planerar att följa tills jag fått tid för konsultation och tid för operation. Inlines en timme om dagen. Aldrig igen att min vikt ska hindra min väg mot ett nytt personnummer. Aldrig igen.


När jag åkte från Huddinge så tänkte jag på mastektomin, någonstans skrämde det mig. Att veta att det faktiskt närmar sig. Inte rädd för hur jag kommer att känna mig efteråt eller så, utan det faktum att åka in till kirurgen, veta vad som kommer att hända, och när jag vaknar faktiskt vara utan de kroppsdelar som jag gillar minst, de kroppsdelar som hindrar mig från att passera 100%, de kroppsdelar som jag mår mest psykiskt dåligt av. Inte för att jag tror att jag kommer sakna dem, eller ångra mig. Nej verkligen inte. Men bara det faktum att de är borta.

Jag tror att jag bara behöver smälta det faktum att min remiss är på väg, och att jag är på väg mot steg 2. Det är lite skrämmande att veta att man inte har mycket kvar. För jag har ju väntat på den här dagen, och när jag är klar, vad ska jag då vänta på?

"Det finns män som är lika mycket kvinnor som sina mödrar och kvinnor som är lika mycket män som sina fäder, ty själen har inget kön." Drottning Kristina

hej jag har moppemuch

Eller iallafall så gör jag nu ett ärligt(som om det skulle kunna vara annat) försök till att faktiskt odla skägg. Bockaskägg för att vara mer exakt. Det går ganska bra måste jag säga. Dock är det blont och fjunigt. MEN, det finns där och det är najs, och jag gillar det. Och det måste vara huvudsaken. Tänk, för 21 år sen så önskade jag mig mustasch och skägg, och nu har jag det (nästan).

Och tydligen så passerar jag så pass bra när jag lindar att folk tror att jag är MTF. Det är riktigt intressant måste jag säga. Jag skulle kunna ta det som en förolämpning, men jag väljer att ta det som en komplimang. Så det så.

Anyway, nu ska jag ta mitt fjunbockaskägg och gå och sova. Tvättdags imorgon. Eller ja, idag.

Oh just det klicka på "klicka här" så får du höra ett ljudklipp på hur min röst lät efter 1 år, 1 månad & 1 vecka. Jag jobbar på att få in ett klipp där du kan jämföra.

klicka här

Vad har följden blivit? Att männen icke vilja gifta sig? Och följden därav? Prostitution. I Orienten polygami, i Västerlandet asexuering (könlöshet) - August Strindberg