It's like this!

Om 35 dagar har jag gått på testosteron i 1 år. Och jag vet egentligen inte riktigt när tiden försvann! Men i den här bloggen kommer du kunna läsa om allt möjligt som berör min transitation, mina hormoner, operationer och annat som hör hemma i temat transsexualism.

Till att börja med så kommer jag lägga in den text som jag skrev samma dag som jag fick min första T-spruta!


Den 23 mars 2006.

Klockan är nu 0315 och i cirka 13 timmar så har testosteronet bubblat i min kropp.
Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte om det är sant. Skulle jag, jag, äntligen ha fått min första T-injektion. Vissa stunder så bubblar det till inom mig, och i vissa stunder så får jag en sån fruktansvärd svidande smärta längst med muskeln jag fick injektionen i, att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Mina känslor vill se förändringar redan nu, redan för 12 timmar sedan. Men förnuftet vet att det kommer att ta några veckor innan något kommer att ske. Men jag har ju väntat så länge, det kanske händer saker med mig redan nu. Jag kanske reagerar annorlunda. Fast jag vet att det inte är så, men någonstans inom mig finns det ett hopp om att det ska ske saker nu.

Jag vet att om en månad ungefär lagom till min darlings födelsedag så kommer min röst att få första droppen. Ungefär samtidigt som jag ska spela in nästa ljudklipp till min hemsida.

Jag vill inte hoppas, jag vill inte det... Men någonstans inuti mig så finns det ett litet, och överlevande hopp som inte försvinner. En liten känsla av hopp som inget förnuft någonsin kan ro på. Kanske är det den känslan som har gjort att jag fortfarande är hel och levande? Kanske är det den känslan som aldrig fått mig att tappa hoppet eller tron på mig själv helt och hållet? Kanske?

När jag satt och väntade igår, för att komma in till Arver, så lyckades jag övertala mig själv om att jag inte skulle få något T den här gången heller. Döm av förvåning när Arver efter en kvart berättar att när jag går därifrån så kommer jag ha ett recept på T i handen.
Hur reagerar man på något sådant?
Hela dagen igår gick jag och kände på paketet i fickan. fanns det verkligen där? var det verkligen sant?
Skulle jag äntligen få komma vidare med ett av de avgörande stegen mot att få bli jag?
Har jag lyckats passera ett av de svåraste sakerna i mitt liv?
Chocken har ännu inte lagt sig och jag måste fortfarande tänka att jag fått testo för att jag ska kunna tänka på att jag faktiskt just nu har 14 veckors testosteron bubblande i min kropp.
Att smärtan i min bakdelsmuskel är värd all smärta i världen, att dom 1000 kronorna som testot gick på är småpotatis jämfört med det faktum att leva i en kvinnokropp och vara kille. Att all väntan de senaste tre åren på något sätt har fått sitt slut nu, att det blev ett lycklig slut. Att alla tårar och sömnlösa nätter nu kanske minskas? Att jag från och med nu vågar se fram emot nästa steg utan att vara rädd för att jag aldrig kommer att komma vidare.
Att jag om några månader kommer våga prata ute bland folk utan att veta att deras första tanke är att jag är tjej. Min telefonskräck kanske till och med kan försvinna lite, för att jag kommer att låta mer som mig själv i telefon?

Ja, för att jag helt enkelt från och med nu kommer att vara en dag närmare mig själv.
Ja, då står jag ut med vilken smärta som helst, till vilket pris som helst. För hur många tårar som helst, för tusentals sömnlösa nätter till.

Allt jag någonsin har velat är ju att få komma närmare den dagen då jag kan leva som mig själv helt. Utan rädsla för att bli tagen för någonting jag inte är.

Egentligen är det ganska skrämmande att veta att testot flyter runt i mina ådror. Skrämmande att veta att jag kommer att förändras. Inte jag, men min kropp. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För det är ju positivt då det är ett steg på vägen mot mig själv. Men, jag vet ju inte hur jag kommer att förändras, hur mycket min röst förändras, hur mycket hårväxt, hur mycket muskler. And so on....Jag kommer ju inte att förändras, men iallafall...

Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag hade verkligen gett upp hoppet.. jag hade faktiskt gjort det. Även om den där känslan fanns kvar. Det var som en tro på något som inte finns. Kanske som att man tror på jultomten eller för att vara rätt i årstiden, påskharen.
Jag vet inte. Det kändes oftast som att hoppet inte fanns vid min sida. Även om jag kanske inte lät så utåt.. jag vet inte. Det är svårt att veta nu också. Nu har jag ju fått den dagen jag inte trodde att jag skulle få. Jag har min T-day. Den är uppskriven i kalendern och kommer att vara en firande dag varje år.

23/3 - T-day

Just nu vill jag bara berätta för allt och alla att testot bubblar inom mig. Jag vill skrika ut det till hela världen. Jag vill gråta av glädje, jag vill skratta av lycka. jag vill krama hela världen.
jag vill tacka alla som någonsin har funnits där och lyssnat eller bara sagt stödjande ord.
Jag vill räcka "fuck you" tecken till alla som inte trott på mig. Jag vill vända ryggen åt alla som vänt ryggen åt mig.

Jag vill skriva dikter & noveller som ger människor hopp om livet & kärleken.
Jag vill skriva böcker om lyckliga, okonvensionella kärlekshistorier. Jag vill berätta för världen hur man orkar med saker, hur man lever ett bra liv trots transsexualism eller liknande..

Men mest av allt...

Jag vill stå rakryggad på en bergstopp och visa världen vem jag är.